CheekyApple's Garden
Stories and chapters hanging on the branch ready to be plucked

Home
Stories
Other
Contact

Second World Volym 3-Treasure Trove

Kapitel 1- De två nya medlemmarna

Det var en kylig tystnad kring frukostbordet den söndagsmorgonen. Kim och Julia satt och åt sin frukost och det var en spänd stämning runt omkring de. Sen hon avslöjat sig under gårdagen så hade Kim loggat ut direkt och gått och lagt sig utan tecken på att vilja prata. Sen hade morgonen fortsatt likadant och Julia började bli orolig, hon hade inte väntat sig att han skulle bli arg, snarare tvärtom.

”Snälla Kim varför är du arg på mig?” frågade Julia förtvivlat till slut då hon inte stod ut med tystnaden längre. Kim bara vände huvudet mot henne, omöjligt att läsa av hans ansikte då luggen hängde tjockare över ögonen än någonsin förr. ”Är jag så oviktig att du inte ens kan berätta något så enkelt som att du spelar second world för mig? Du berättar aldrig saker för mig längre, tror att jag alltid kan lista ut exakt vad du tänker på!” sa han lågmält. Hans ton var varken arg eller irriterad. Bara lågmäld, och med tanke på att Kim inte var den typen som öppet visade aggressioner så var det illa. Julia suckade djupt. "Förlåt! Jag vann en second world utgåva i en internet tävling och jag ville överraska dig, tänkte att vi kunde försöka spela ihop..umgås som förr i tiden,jag trodde att jag skulle hitta dig men Second World var större än jag trodde.. du hade ju sagt vad din karaktär hette men jag kunde inte söka efter den. Du kan inte ana vad förvånad jag blev när jag såg dig i finalen, du liknar din karaktär” sa hon mjukt innan hon högg in på sin macka så det flög leverpastej överallt. Det blev tyst ett tag till tills Kim bara suckade och gav sin syster en servett. ”Man kan inte söka spelares namn om man inte är på samma kontinent” sa han tyst efter att ha lyssnat på hennes förklaring och smålog lite, det lät som hans storasyster..tänker aldrig efter före hon gör någonting, hon verkade ha börjat spela för hans skull trots allt. Julia skrattade och kramade om sin bror som stretade lite diskret emot innan de fortsatte på deras frukost.

Det var folktomt på Glasrosen när Cinder och Golden Bell anlände till värdshuset efter att ha loggat in för dagen. Det går inte att beskriva hur konstigt det kändes för Cinder att gå bredvid Golden Bell. Nu när hon äntligen tagit av sin huva så iakttog han hennes ansikte noggrant. Det var ju jätteskumt, de var i ett dataspel och ändå syntes det på lång väg att de var syskon. Men hennes hår var svart och mycket längre än Cinders och hon hade långa gyllene slingor istället för Cinders karakteristiska röda färger. Men deras ansikten hade väldigt många likheter.De var för lika för att det skulle vara någon slump och han misstänkte starkt att moderatorn som stylat honom hade gett sig på hans syster likaså men han var inte på humör att fråga henne om det. De gick in på tavernan och satte sig vid ett ledigt bord, det fanns det många av.

” Jag skickade ett PM till Willow och Amethyst de är här närsomhelst” sa Golden Bell till Cinder och som bara nickade svagt då han fokuserade på att rota efter en sak i sin väska. ”Vad gör du?” frågade hon nyfiket. Cinder tog då upp en stor blank ljusblå sten ur väskan ” Det är en ”pet revival stone”, din kompis tog ju trots allt kål på mitt pet” förklarade han med en svag bitter ton på rösten. Det är första gången han behövde återuppväcka Dust och han var inte så glad åt tanken över att vargen skulle vara fientlig mot honom. Det händer när ens pets friendship level går ner, främst om de dör mycket. Han svalde nervöst och gned sen stenen med ena handen för att aktivera den.

” Pet revival aktiverat, friendship level vill gå ner 30%” stod det på skärmen innan stenen lös till och luften skimrade och så stod den stora vargen där bakom de i det trånga rummet. ”Ta ut ditt pet omedelbart det har ner mina stolar!” utropade en servitris och Cinder log generat. ” Jag kanske skulle ha gjort det här utomhus”, Han gick ut från tavernan och plockade direkt fram”Collar of souls ur sin väska” och visade den för Dust som bara lade sitt lurviga huvud på sned och såg förbryllad ut. ”Titta vad jag har åt dig! Nu ska du bli fin” sa Cinder glatt och spände på halsbandet runt vargens hals. Men efter han hade gjort det så vände sig Dust om och gav ingen minsta notis åt sin husse. Vanligtvis så hade han viftat på svansen och försökt slicka honom i ansiktet. Cinder såg besviken ut men det var vad man hade att vänta sig när ens pet dör men han nog bygga upp vargens kärlek igen med diverse godsaker. Men det som tog sådan tid att bygga upp Dusts friendship från början nu måste han ju börja om. ” Du kan gå nu, Unsummon!”kommenderade Cinder och Dust försvann i ett ljussken, vargen skulle dyka upp igen så fort Cinder kallade dock.

Plötsligt så blinkade meddelande skärmen till. Det var ett pm från hans syster. ” Cinder vi är alla här nu var är du någonstans? Kom tillbaka till Glasrosen tack!” stod det.

Cinder suckade men traskade lugnt in i värdshuset igen och såg gänget sitta vid bordet. Golden Bell satt på ena sidan tillsammans med en väldigt tjurig Amethyst medan Cinder satte sig ner bredvidWillow som log vänligt åt de unga damerna. ” Bra då är alla här, då är det nog bäst att vi är rakt på sak, Cinder du undrade ju förut varför vi ska samarbeta med de, förutom att Golden Bell av klara skäl ville spela med sin lillebror och det förstår jag verkligen, men taktikmässigt så vore det faktiskt till båda våras fördelar om vi samarbetade.Amethyst och Golden Bell är nog en av de fp som skulle balansera oss utan att någon av oss behöver anpassa sig till någon annan. Amethyst är en offensiv warrior och täcker upp för all close combat du vanligtvis inte tål och jag kan täcka Amethyst med mina totem då hennes låga defense gör henne sårbar. Golden Bell kan oskadliggöra vilken caster typ som helst och såklart så är ju du Cinder mer av en middle range typ som kan täcka större områden tack vare ditt pet och kan arbeta på två fronter inte bara en.” förklarade han och de andra nickade, fast Amethyst såg dock fortfarande motvillig ut då hon kastade en sur blick mot Cinder, men sa ingenting. ” I alla fall så måste jag se hur ni vanligtvis spelar så jag tycker att vi tar och kör en quest om en timme. Förbered er med vad ni än behöver så ger vi oss iväg sen. Cinder ta med Amethyst till handelskvarteren eftersom de är nya här i stan” sa Willow och gick sedan ut i riktning mot kristalltornen. Golden Bell vinkade glatt farväl till Cinder och följde sen efter Willow.

Då var det bara Amethyst och Cinder kvar och de båda ungdomarna stirrade stint på varandra från vardera sida av bordet. Cinder var den som reste sig först i riktning mot dörren ”Följ mig” sa han lågmält och väldigt försiktigt. Amethyst bara nickade och följde efter honom ut och sedan igenom de slingrande gatorna i Crystal Town i riktning mot handelskvarteret. Det var dödstyst medan de gick tills Amethyst tills slut stannade upp och Cinder frös till, tänkte hon skrika på honom igen?

”Du lyssna, jag är ledsen för hur jag betedde mig på arenan, jag är lite värre temperament när jag spelar än när jag är i skolan..det är pinsamt om någon ser det..” förklarade hon surt, nästan generat. Cinder vände sig om och såg på henne med stora ögon, man kunde nästan skymta ett medlidsamt leende i hans ansikte. ”Låt mig gissa, du känner dig stressad i ditt vanliga liv, du vill bli någon annan, bli av med stressen. Ge utlopp för allting, här i Second World. Det är därför du är våldsam och..arg? I det här spelet, du vill inte att någon i den verkliga världen ska veta det för att du är rädd för att de ska tänka annorlunda om dig” Cinder var absolut inte korkad han hade förstått det nästan på direkten efter att ha jämfört Amethyst och Norea med varandra. Hon såg förvånat på honom. ” Har Bell berättat?” frågade hon. ” Nix, jag vet därför att..jag har ett liknande problem som gör att jag beter mig annorlunda ibland..du kanske märkte det på arenan” sa han försiktigt.” Det förklarar saken, vet du vad..vi kanske bara ska ta och börja om det hela! Glömma vad som hände under turneringen, kanske lättast om vi ska spela ihop trots allt.." föreslog hon bryskt och Cinder nickade svagt. De verkade överens, de fortsatte att gå till huvudgatan men plötsligt så tryckte Amethyst upp honom mot en vägg utan minsta förvarning. ” Allvarligt du får fortfarande inte berätta för någon i skolan att jag spelar Second World, då kommer du ångra dig!”morrade hon varnande, släppte Cinder och trampade sen iväg till the General Store som var precis mittemot med en lysande skylt. Cinder svalde lite och kände svagt på sin hals som hon hade tagit tag i. Det skulle ta ett tag att vänja sig vid det där..

Kapitel 2-Vem gör sådana här quests egentligen!?

”VEM I HELVETE DESIGNAR KÖTTÄTANDE FÅR TILL ETT SPEL!?”,vrålade Amethyst i högan sky då hon störtade igenom fältet med en hel flock av vasstandade och ulliga vita får efter henne som inte tvekade över att vilja ta en tugga av den lilahåriga flickan. ”Fortsätt springa Amethyst! Vi försöker fortfarande få ut ledaren!”ropade Willow då resten av teamet fokuserade på att skilja ut flockens ledare. Vad var det för tokig quest de gjorde? De hade faktiskt tagit första bästa quest på listan ,som gick ut på att de skulle mjölka en ” Man eating-sheep” och lämna mjölken till en NPC men problemet är att den enda fårtackan i flocken var omringad av dreglande ulliga köttätare som inte tänkte missa en chans på att få sig en matbit av en stackars spelare eller två. Så deras strategi för stunden var att lura iväg flocken från tackan så Amethyst kunde slakta de i lugn och ro medan Cinder skulle ta till sin skill ”calm animal” så pass länge att han kunde mjölka den. Seriöst vem kommer på sådana här quests?

Cinder for efter flocken ridandes på Dusts rygg och försökte urskilja tackan ur den ulliga skocken. ” Tackan har väl inga horn va?”frågade han på deras gruppchatt. ” Nej den har inga horn och har svart päls, gå lite närmare de, anfaller de så låter du Dust bara bita tillbaka.” kommenderade Willow och med en suck så fortsatte tamern sitt sökande efter den köttätande fårtackan. Plötsligt såg han något svart och ulligt utan horn i mitten av flocken. ”Jag ser den! Det är den svarta i mitten till vänster i flocken!” utropade han. ”Det var på tiden jag börjar bli trött på det här jagandet!” fräste Amethyst. ” Bra jobbat, inled nu fas två, din tur Bell”, sa Willow och Golden Bell började snabbt börja på en spell medan Amethyst ledde flocken i en stor cirkel. Det tog lite tid men plötsligt så sken Golden Bells stav upp och skärmen flimrade ovanför henne.
” Slow aktiverat- Motståndaren tappar 70 % i agility ” och det svarta fåret lös till och började plötsligt sacka efter resten av flocken då hon inte kunde hålla samma tempo. Så pass att hon var flera meter bakom dem efter några sekunder. ”Vi har henne! Willow, Amethyst ta hand om baggarna!”, ropade Cinder och Dust gjorde en u-sväng. Cinder hoppade av vargens rygg och piskade till tackan direkt då hon störtade emot honom med blottade tänder, med iskall precision snärtade han till så hon stannade upp och han aktiverade sin nästa skill.
” Calm animal aktiverat- Beast type monster inom en 5 meters radie attackerar inte på 30 sekunder”

Nu gällde det att vara snabb. Blixtsnabbt så tog Cinder ur en hink ur deras inventory, ställde sig på knä vid den lugnade tackan och klämde till på spenarna så en att en klar rosaskimrande mjölk sipprade ut ner i hinken. Han släppte inte fokus förrän hinken var full av mjökenoch då var det fortfarande 5 sekunder kvar av Calm animal då det svarta fåret stod där fogligt. ” Dust Middag!” ropade Cinder glatt och den enorma vargen flög på fåret direkt med ett högljutt skällande och det blev ett jädrans massa bitande och klösande mellan djuren, men lite”Encouragement” och ”Unleashed Leash” från Cinder gjorde att Dust fick sig ett rejält skrovmål då den bet och slet i tackans kropp medan Golden Bell försökte att inte äcklas av åsynen av slakten. ”Du gillar verkligen inte blod ” sa Cinder med ett litet leende då han med lätthet använde sin skinning skill för att flå av ullen från resterna av fårkroppen. De skulle nog få sig en slant för det. Dust satt nöjt och viftade svagt på svansen, middagen hade nog hjälpt till att fylla på hans friendship-level igen ”Undrar hur det går för Willow och Amethyst, vi ska nog gå och kolla hur det gick för de, 15 st ”Man eating sheep” på lvl 49 är inte en barnlek inte ens för de.” mumlade Golden Bell bekymratoch drog sin lillebror västerut dit de visste Amethyst hade sprungit.

”Wow det där var nog den största hage jag sett” sade Cinder med en vissling. Det var nog Willows verk. En enorm stenmur hade rests ur marken och bildade en ring som var för hög för fåren att fly från. Det var omöjligt att se över den men man hörde vrål och ljud av hugganden och en och en annan svärdom som förvånande nog kom från Willow någonstans bakom stenringen. Syskonen satte sig ner på gräset med Dust som ryggstöd och väntade på att deras kamrater skulle komma ut därifrån medan oljudet bara fortsatte. Efter bara tio minuter så började stenmuren rasa ner. Ett bevis på att Willow nog tagit undan sitt Earth-totem. Det var ett par söndertrasade stackare som linkade ut från muren och man kunde skymta en hel hög av fårlik bakom de. ” Vad i hela friden hände!?” utropade Golden Bell oroligt men Willow bara ryckte på axlarna. ” Jag överskattade Amethysts defense och det tog längre tid än räknat att döda alla ”Man Eating Sheep” för jag var tvungen att fokusera all kraft på att hålla muren uppe och sen hela Amethyst med vitt vattentotem så gott det gick ,så hon fick slåss på egen hand.” förklarade han. Amethyst bara muttrade surt som svar på hans uttalade och letade i deras inventory efter en ordentlig Health-potion hon slukade på en gång. ”Gamlingen är mesig han kan bara hålla uppe 2 totems samtidigt!” sa hon surt och fick direkt en oväntad käpp i ansiktet, och det konstiga är ju att Willow inte ens hade någon käpp. ”Jag är inte gammal! Jag är inte ens 30!” protesterade han medan Golden Bell och Cinder gjorde ganska misslyckade försök att inte skratta. ” Jaha om ni tycker det är så roligt så kan ni gå och flå alla de där fåren!” sa Willow strängt och resten av timmen fick Cinder spendera med att flå får medan stackars Golden Bell fick bära den enorma säcken med ull tillbaka till Crystal Town.

Till slut så var de tillbaka på Glasrosen efter att ha lämnat in deras quest item och sålt all ull. Det var många trötta stönanden som kom här och var från de fyra äventyrarna. ” Okej vi verkar ha ett problem i våran laguppställning, vi har så lågt genomsnittligt defense trots att vi har en warrior och allting och det gör oss väldigt sårbara.. Tills vi har hittat en till medlem så säger vi såhär, inga större quests eller bossar! Uppfattat?” sa Willow och de andra nickade instämmande. ” Vi tränar individuellt imorgon eftersom vi har lite olika tider då Willow jobbar och jag och Amethyst går i skolan, vi kan väl försöka hitta en spelare med bra defense då som kanske vill spela med oss? En balanserad warrior kanske” föreslog Cinder försiktigt och fick en berömmande klapp på huvudet av både Golden Bell och Willow och pojkens ögon glänste till då han oavsiktligen myste av det medan Amethyst såg på honom med förakt. ” du är mer lik en hund än ditt eget pet” sa hon med en uträckt tunga innan hon loggade ut. ” Vi ses senare ni två” sa Willow vänligt då han också loggade ut och så var det bara Cinder och Golden Bell kvar.

Det var en ganska mysig stund de hade då Golden Bell lugnt klappade sin lillebror på huvudet och han lutade huvudet mot hennes axel och såg faktiskt riktigt gullig ut. ” Har du tänkt på att det här är första gången på flera år vi faktiskt har gjort något kul på tu man hand igen?” sa hon med ett varmt leende och fick en tyst nick av Cinder. Hon hade faktiskt rätt.. det var faktiskt riktigt trevligt att än en gång ha något som gjorde att han kunde få knyta band till sin storasyster. Han kände sig inte längre arg på henne i alla fall. Cinder lösgjorde sig försiktigt från hennes omfamning och de satt tysta en stund då hon drack upp det sista av sitt te. ” Ah det var gott, men det slår nog inte det du brukar brygga hemma, kom igen så fikar vi lite innan vi går och lägger oss. ” sa hon och loggade ut med Cinder som loggade ut direkt efter henne för kvällen.

Kapitel 3- Den vandrande stålmuren

Skolan hade aldrig känts så tråkig som nu för Kim, kanske för att de räknade Algebra på matten och med det faktum att Second World var större än någonsin förr och var mycket intressantare än att prata om än massa skolarbete. Nästan alla eleverna på skolan spelade det. Även om inte alla var seriösa spelare. De flesta snackade om de bästa Guildsen i Second World och om när någon skulle försöka bli overlord över någon av kontinenterna. Av vad Kim visste så var Overlord en titel som bara gavs till en spelare per kontinent, så det fanns bara 5 stycken i hela Second World, för att få titeln som Overlord så måste man antingen väljas fram av ett stort antal spelare på kontinenten. Eller erövra alla giltiga städer på kontinenten. Iallafall det är förmodligen en av de finaste ttlarna man kunde få i Second World, och det är bara skickliga spelare som kan erhålla den. Även i Kims grabbgäng så diskuterades det ämnet.

” Jag tror att Central kontinenten kommer bli övertagen av guilden”Steel Angels”, de har bäst spelare” argumenterade Felix men Martin höll inte med om det och de hade ivrigt diskuterat detta hela morgonen så det var lite synd om Kim som satt mittemellan killarna och satt mitt i korselden i argumentationen.” "Renegade” har större variation av klasser och spelare överlag!" hävdade Martin. ” Men ”Renegade” har inte Vanguard!”protesterade Felix och Kim lyfte nyfiket på huvudet. ”Vanguard?” frågade han nyfiket med en mjuk röst och de två killarna avbröt sin diskussion. ”Du spelar väl på central kontinenten Kim? Har du inte hört talas om Vanguard? Ledaren för guilden ”Steel Angels” alla tror att han så småningom kommer bli Overlord av centralkontinenten. Bara deras guild får lite mark så kommer allt bara att rulla på. Det är bara Renegade som är ett hot mot de. Det sägs att Vanguard är omöjlig att döda, han är som en mur av stål, så hög defense att ingen har lyckats döda honom än.” förklarade Felix entusiastiskt medan Martin suckade ” Vanguard har faktiskt varit försvunnen i över två veckor, ingen har hört av honom, inte ens hans bästa vänner i Steel Angels vet något, så Renegade har faktiskt större chans än Steel Angels” och deras diskussion fortsatte. ” Ska ni gräla så kan ni väl göra det utanför skoltid, och måste ni gräla om något så löjligt som Second World?” hörde de bakom de och Norea stod där, hennes ton var artig men ändå strikt men hon mjuknade till lite då hon vände sig mot Kim. ” Skulle du vilja följa med mig till b...” började hon men tyvärr så var personen ifråga redan långt borta då Kim hade lagt benen på ryggen och smitit därifrån. Norea är visserligen snäll i verkligheten men retar han upp henne här så får han sig en snyting i Second World och det var han INTE sugen på.

”Vad ska jag göra helt själv?” sa Cinder uttråkat då han satt på Glasrosens uteservering. Han hade Dust framme och vargen låg och njöt i solskenet då han låg runt ihopkurad kring Cinders bord. Servitriserna såg lite irriterade ut men med tanke på djurets storlek och Cinders lite skrämmande utstrålning så fick de vara ifred. Han beställde en kanelkaka och roade sig med att kolla på alla spelare som passerade på gatan. Det varierade från allt från rustningsklädda warriors till läderklädda thieves, till och med några specialklasser som summoner medan intressanta magiska kreatur som flög runt de, en barrierist och till och med en necromancer som gick runt på gatorna. Han satt där i säkert två timmar och kollade på de förbipasserande spelarna i ren faschination. Cinder var faktiskt inte på humör att gå ut och grinda monster idag ändå och ingen annan i gruppen var inloggad för tillfället. Plötsligt så bröts fridfullheten då hörde han ett vrål från gränden bakom tavernan och smög nyfiket dit för att se vad som försigick, men han han höll i Dust som var i Stealth-läge ,för säkerhets skull. Han ville vara på den säkra sidan ifall han m¨hända skulle bli indragen i trubbel.

” Din förbannade snorunge! Se dig för var du går någonstans!” vrålade en större rustningsklädd man åt en liten pojke som såg ut att vara runt tolv år gammal. ” Jag skulle be om ursäkt om du inte hade varit klumpig nog att gå in i mig” sa han med en ganska arrogant ton åt honom. Mannen var absolut en warrior och han hade hela sitt team på fem man bakom sig och de verkade vara av den typen att de ville ha bråk vart de än gick. ”Lyssna här grabben be bara om ursäkt så låter vi dig gå utan problem. Vi bryr oss inte om du är en liten skitunge” sa han barskt men pojken gav honom ett självsäkert flin. ”Och vadå? Vad ska ni göra? Tror ni att någon skulle vara rädd för ett par håriga nollor som ni?” det var droppen för den håriga warriorn och med ett vrål svingande han sitt vapen som var en yxa rätt mot den lilla pojkens huvud. ”Han är körd!” tänkte Cinder och funderade om han skulle ingripa där bakom hörnet men både han och pojkens anfallare fick sig en chock. Yxan hade absolut träffat sitt mål men pojken bara stod där och kliade sig lite på kinden som om att en mygga hade bitit honom. ”Är det där allt du har?”frågade han oskyldigt. ” vad i helvete är det här!? Kom igen grabbar vi tar honom!” vrålade warriorn mot sina lagkamrater som verkade lite tveksamma över att slå ett barn men de gjorde som han sa och gjorde ett utfall mot pojken. ”Nej jag kan inte titta!” tänkte Cinder men han tittade i alla fall. Det var ett virrvarr av sväd,yxor,knivar och pilar då man knappt såg vem som var vem i slagsmålet då pojken lätt undvek deras attacker och de smällar han faktiskt fick verkade inte bekomma honom alls. Skill skärmen var aktiverad ovanför hans huvud där det stod. ”Vendetta aktiverat - skadar 10% av den skada användaren fick” stod det och Cinder skymtade att deras HP-bar långsamt började gå ned för varje slag som pojken tog. ”Vilken otrolig defense!” tänkte Cinder chockat och kunde inte låta bli att göra annat än att titta klart på deras bråk. Och det var ett långt bråk!
En timme senare....

”Jag sa ju att jag inte var rädd för er”sa pojken med ett flin då alla de fem spelarna stöp i backen. Och hans HP bar hade knappt gått ner något alls! Cinder var häpen. De hade slagits i nästan en timme, pojken hade inte utfört en enda attack, han hade bara sprungit runt och tagit stryk och ändå så var det han som vann.. vem var han? Cinder kunde inte hjälpa att ta en titt på hans stat screen.

Namn: Van
Lvl: 56
Klass:Sentinel
HP-1500, Strength-180, Defense- 2000, Intelligence- 470, Agility-230, Spirit-998, Stamina-890, Charisma-500, Accuracy-210
Equipment:
Silver scaled armour- 30% högre reisistance mot poison
Rough Scale Boots- Skadar lite hp varje gang vid fysisk kontakt
Medalion of Bravery
Weapon: Platinum Pole

Cinder kunde bara gapa av häpnad. Den där ungen var praktiskt taget en vandrande fästning! Han fick en känsla av att något inte stod rätt till. ” Du som står i stealth-läge där borta vid hörnet visa dig! Annars svarar jag inte för konsekvenserna” sa pojken barskt riktat direkt mot Cinders gömställe och med en suck så släppte Cinder taget om Dusts päls och gjorde unsummon på varg och stog nu fullt synlig och de två spelarna iakttog varandra. Pojken såg ju som sagt ut att vara ca 12 år gammal, han var klädd i en långärmad marinblå tröja med matchande byxor med silverfärgad armour och en shoulderpad på höger axel och lika silvriga stövlar och knäskydd i metall. Hans hår var prydligt kammat med två raka hårtestar som gick ner till axlarna och lyste blågrått i solljuset och ögonen var starkt gråblå. Han till och med såg ut att vara gjord av järn. Han såg surt på Cinder. ” Vad vill du?” Cinder bara ryckte på axlarna. ” Jag såg dig slåss mot de där spelarna,du var otrolig, ditt team måste vara glada över att ha någon som dig ” sa han berömmande men Van tittade nedstämt ner i marken. ” Team..jag har inget team..jag hade ett .. men inte just nu, inte när jag har det såhär” mumlade han.”Varför då? Så du spelar solo?” frågade Cinder lite förvirrat och lilla Van såg väldigt nedstämd ut. ” Det kan jag inte berätta..det är svårt att spela ensam som sentinel.” svarade han. Cinder kände medlidande för pojkens ganska ledsna ansiktsutryck och klappade honom lätt på axeln. ” Vad sägs om att jag bjuder dig på något att äta på tavernan?” sa han inbjudande och fick en nick av Van då de gick in på Glasrosen.

” Vad är det du dricker?” frågade Cinder då de satt i baren.”Öl såklart vad annars?” sa Van oskyldigt och Cinder såg förskräckt ut. ”Va!? Det kan du ju inte dricka du är ju minderårig!” protesterade han vilt. Pågrund av den realistiska smaken så var inte minderåriga spelare tillåtna att dricka alkohol i Second World och folk var väldigt strikta med det. ”Jag är inte minderårig!” gnällde Van och hällde i sig ett rejält stop med tanke på hans storlek. ” Cinder var det du hette va? Kom igen drick upp en sup gör dig bara gott!”, sa Van glatt, Cinder såg tvekande ut på stopet , han var egentligen inte heller tillåten att dricka, men med en envis blick så hällde han i sig det och började redan känna sig snurrig. Nej ingen mer öl åt honom inte, men han var inte i form att protestera då Van hällde i sig stop efter stop, hur kunde pojken tåla så mycket? Tillslut efter 10 stop så såg pojken lite snurrig ut då han var helt röd i ansiktet. ” Du borde verkligen inte dricka, du är för ung, du tål det inte” viskade Cinder svagt då han försökte få huvudet att sluta snurra. ” Skitsnack! Sluta behandla mig som en liten unge det är inte mitt fel att jag ser ut såhär! Den där bossen ska.. hic.. betala att han..hic..gjorde mig såhär! Hic! Att den här kroppen knappt..hic! tål alkohol! Hic! Jag ska ha min hämnd! Hic! Så sant mitt namn är Vanguard! Hic!” utropade Van och sen dråsade han ihop på golvet och sov djupt. Det måste vara alkoholen som påverkade Cinders hjärna men hade pojken precis kallat sig själv Vanguard? Den vandrande stålmuren som var den bästa kandidaten att bli Overlord?.. den här lilla pojken var Vanguard?... Cinder kunde tyvärr inte fundera vidare på detta då han också dråsade i golvet och världen ville inte sluta snurra.

”Ursäkta mig vännen men ni måste vakna nu” sa en mild röst i Cinders öra och han vaknade med ett ryck och han hade en hemsk huvudvärk. ” Aj mitt huvud... hur länge var jag borta?” frågade han snurrigt och tittade rätt på en flicka i maid uniform som arbetade på tavernan. ” Du har sovit i ca 3 timmar, du svimmade av ett glas öl medan din kompanjon drack upp nästan all öl vi hade, jag rekomenderar er att byta till automatiskt läge och inte manuellt, då loggas ni ut om ni tappar medvetandet i spelet.. förresten är den grå pojken din lillebror? Barn får inte dricka alkohol inte ens i Second world! Kommer vi på er med det igen så rapporterar jag er till moderatorerna!”skällde hon och Cinder nickade svagt och försökte komma på vad som hände kvällen innan. Han ville inte ens veta vad hans syster skulle tycka om att han missade skolan pågrund av att han blev full i Second World.. men nu mindes han att han hade Van med sig där i baren. ”Var är han som jag var med?” frågade Cinder försiktigt och flickan pekade på rummet bredvid där Van sov i en enkel säng. Pojken såg så fridfull ut där han låg och Cinder satte sig på en stol och väntade på att han skulle vakna. Han tänkte inte logga ut förrän Van hade svarat på hans frågor.

Efter ungefär en halvtimma så öppnade han upp sin stora gråa ögon som direkt stirrade in i ett par gyllene. Han stönade högt. ”Är du kvar?... ugh jag drack nog ett glas för mycket...” stönade Van och Cinder nickade svagt. ” Du vet.. du sa ett par ganska intressanta saker igår,Vanguard” sa Cinder med en misstänksam min. Och Van blev direkt röd i ansiktet. ” Du har inga bevis!” protesterade han direkt och drog lakanen över ansiktet och Cinder kunde inte låta bli att le. Men med tanke på pojkens omänskliga stats och märkliga beteende så var det en stor chans att Cinder faktiskt hade rätt. ” Du sa det själv faktiskt igår, jag undrar bara varför du stack från din guild, alla pratar om att du varit borta i över två veckor utan spår, jag är bara nyfiken, det är väl ändå ganska imponerande att en spelare i din ålder blev guild ledare?” sa Cinder och Van suckade då han stack ut huvudet från lakanen fortfarande röd i ansiktet. ” Jag är inte så ung som du tror jag är! Du kanske inte kommer tro mig.. men jag brukar inte se ut såhär... det hela började för två veckor sen. Jag råkade snubbla över en hidden quest, ett stort slott hade dykt upp ur ingenstans och dum som jag var så gick jag in utan att ens meddela min guild.. jag stötte på en liten unge därinne, han krävde att jag skulle leka med honom men jag sade nej, jag trodde bara att jag behövde besegra honom inget annat,plötsligt så var jag högt upp i luften..någon typ av telepati.. han slängde mig runt in i väggar och tak, jagöverlevde bara pågrund av mitt defense.. han kallade mig förtjust för sin leksak och sa att pågrund av att jag inte gick sönder så skulle han belöna mig genom att göra mig till sin lekkamrat.. rummet sken till och jag såg ut som jag ser ut nu. Mitt namn i stat skärmen blev förkortat och hela min friendlista blev raderad.. sen så var jag plötsligt utkastad ur slottet, nerkrympt.. jag vågade inte gå till min guild. De skulle omöjligt respektera mig om jag ser ut såhär. Det här är så genant!” sa Van sorgset.

Cinder lyssnade häpet på pojkens historia. Han var glad att han hade varit så öppen mot honom. Cinder funderade en stund. ” Men du.. jag tror inte att du gillar att spela solo, skulle du kanske..,vilja gå med i mitt team för stunden? vi kanske kan hjälpa dig, låter det som en bra ide? Jag lovar att vi inte ska berätta för Steel Angels om dig” sa han. Vans ansikte bröt upp i ett svagt leende ”Det känns som att jag kan lita på dig i alla fall.. visst jag följer med dig men försök ingenting.. jag är tuffare än jag ser ut! Och om ni inte respekterar mig så sticker jag genast!” sa han skarpt, Cinder skrattade till och kunde inte hjälpa att rufsa Van i håret vilket den förkrympta spelaren INTE tyckte om och sparkade Cinder hårt på smalbenet. ”Behandlar du mig som en liten unge igen så gör jag om det tio gånger så hårt” sa han ilsket. Cinder bara nickade stumt och masserade sitt nu ömma smalben och ledde ute ”pojken” från värdshuset. De andra i teamet skulle nog bli förvånade över vad han hade hittat...

Kapitel 4- Välkommen Van

”Jag kan inte fatta att du blev full i second world! Vet du hur orolig jag var när du aldrig loggade ut för middagen! Som du inte gjorde heller! Jag fick svälta! Dumbom!” skällde en orolig Golden Bell det första hon gjorde när Cinder ärligt hade berättat vad han hade gjort de senaste 3 timmarna. Hon kramade om sin lillebror hårt. ” Lova mig att du inte gör om det! Du minns hur det gick i julas då du tog fel glas” sa hon skarpt och Cinder nickade skamset. Amethyst drog henne lätt i armen och såg nyfiken ut. ” vad hände?” och Golden Bell bara suckade och viskade. ” Han totalslocknade av en klunk från pappas vinglas och kräktes sedan rätt på våran stackars farmor” och Amethyst gapskrattade då hon hörde detta och hon fick en ilsken blick från Cinder. ” Kan ni sluta kommentera om min alkoholkänslighet och lyssna på vad jag har att säga istället?" protesterade han högljutt och hela gänget höll tyst.

” Jag har hittat en spelare som har ett helt otroligt defense som skulle vilja gå med oss! Ni sa ju att vi behövde en spelare med det eller hur Willow?" och shamanen nickade till svar innan Cinder fortsatte. "Dåså jag ska inte dra ut på det. Låt mig presentera ingen mindre än stålmuren Vanguard i egen hög person! Kom och Hälsa Van!” sa Cinder glatt och vinkade in Van som stod och iakttog de bakom ett hörn. Det var ingen överdrift att säga att Golden Bell skrek till av förtjusning och kramade till pojken direkt vid första anblicken av honom. ” Åh gud han är så söt!” ropade hon och man kunde hör kvävda protester av Van som såg ut att kvävas av den hårda omfamningen. "Bell låt bli! Han är inte så liten som du tror!" sa Cinder hastigt. Willow såg skeptisk ut när han synade Van noggrant. ”Jag har sett bilder av Vanguard via second world forum och annat, och den här pojken har liknande drag, men jag är tveksam om jag ska tro det. Kan du bevisa att du är Vanguard, eller åtminstone bevisa att det Cinder säger är sant om ditt defense. Det är ju främst det vi letar efter.” förklarade Willow och Van gjorde faktiskt en gillande nick åt honom då han äntligen kom loss från Golden Bell.

”Äntligen någon som tar mig på allvar! Visst testa mig om ni vill, jag lovar att mina stats är äkta även om ni tvivlar på om jag är Vanguard eller ej, Cinder har förklarat att ni har lågt defense så det är bara att prova, jag svär att ni kommer att böna och be mig om att ha med er i erat team efter det här. Vad hade ni tänkt er? ” frågade Van ivrigt och hans ögon glittrade till. Cinder kvävde ett litet skratt, Van som hade sagt att han inte var intresserad av att spela i ett team igen, hans iver sa något annat. Cinder försökte föreställa sig hur det är att vara Guilledare, alltid omringad av sina kamrater och allierade. Van måste ha känt sig ensam då han lämnade ”Steel angels” när han krympte. Väldigt ensam.

Willow genomsökte Vans stat screen för att se vilka stats han hade och sa sen med en lurig min ” Du behöver bara bevisa en sak för oss, du måste motstå en Berserk på max-nivå” sa han med en utryckslös min och de andra medlemmarna frös till. Berserk? Var han allvarlig? Van bara ryckte på axlarna. Han verkade inte frukta Berserk förmågan det minsta. Hade han träffat på motståndare med det förrut? Visste han ens vad det var? ” Så ni har en som kan använda Berserk, coolt, men det är en barnlek för mig” sa han självsäkert. "Bokstavligen" tänkte Cinder roat innan Willow tog till orda” Okej, låt oss gå någonstans lite mer avskilt, vi vill nog inte att folk ska få fel uppfattning om vi använder berserk mitt i staden” sa Willow och gänget gick ut till fältet precis utanför Crystal Town. Det var fridfullt och stilla men ändå så var det en spänd stämning i luften då Van såg självsäkert på gänget som backade undan rejält så det bara var han och Amethyst som såg på varandra. Amethyst flinade självsäkert och drog fram en Amanita svamp ur väskan. ” Skyll dig själv om du tappar en level i onödan” sa hon precis innan hon svalde svampen och ryckte till i de välbekanta obehagliga kramperna. Cinder kämpade starkt emot flyktkänslan då han kände den välbekanta agressiva auran som kom från Berserk osade från Amethyst. Warrior flickan log mordiskt och hennes ögon glödde blodrött i solskenet då hon slängde ner svärdet i marken och stora sprickor kunde skymtas under den. Svärdet glödde svagt i ett ljusrött sken då hon maximerade all atack stat hon hade

” Visa oss vad du har nu Van!” ropade Cinder precis innan Amethyst stormade mot pojken med sitt enorma bredsvärd. Vem som helst skulle direkt ha lagt benen på ryggen och sprungit för glatta livet men Van bara log brett och ställde sig stadigt på marken. Skärmen ovanför honom flashade till. ” Steelguard aktiverat”stod det och hela Van glödde till i ett ljusblått sken då svärdet slog rätt in i honom och ett enormt dammoln bildades vilket blockerade de från all sikt. ” Klarade han sig?” frågade Golden Bell oroligt. ” Vi kanske inte skulle använt Berserk första gången trots allt..” muttrade Willow och Cinder försökte desperat se genom dammolnet. Dammet skingrade sig efter en stund och man såg båda spelarna nere på marken. De skyndade sig dit direkt med Health-Potions redo åt Van men plötsligt såg de att Amethyst var den som såg helt utmattad ut, inte Van, som satt på marken och pustade lite.

”Hon var tuffare än jag trodde, den där smällen tog en tredjedel av mitt HP!!” gnällde han medan Willow bara gapade. Berserk är en total one-hit-KO i dueller och Van tar det som ett större myggbett. Cinder lutade sig lite mot shamanen med ett leende. ”Tror du mig nu då?” viskade Cinder. ”Jag tror dig, det där är Vanguard utan tvekan” svarade Willow. De gick fram till Van och hjälpte honom upp från marken. ”Van,om du vill så får du gärna spela med oss, Cinder har berättat om din situation och jag tror er. Du kan lämna oss när du vill men vi vore hedrade av att ha dig med i teamet" sa Willow och skakade affärsmässigt Vans lilla hand vars ögon glittrade till. ” Att det finns någon som faktiskt tar mig på allvar när jag ser ut som en unge” mumlade han förvånat för sig själv då gruppen gick tillbaka till Crystal Town för att logga ut för natten.

”Ses imorgon” sa Amethyst kort och loggade ut strax efter det. Cinder misstänkte att hennes stolthet var en smula sårad över att hon inte kunde ta särskilt mycket HP från Van även i Berserk.Willow passade på att ge Van sin email och diskuterade lite inloggningstider med honom innan han också loggade ut. ”Det var trevligt att träffa dig Van.. vi kommer säkert bli goda vänner ” sa Golden Bell vänligt innan hon också loggade ut. Van såg drömmande ut mot horisonten. "Jag har ett team igen.." mumlade han lite osäkert. Som om han testade orden för första gången på länge. Cinder gick över till pojken och log brett. "Så du vill stanna med oss?", Van nickade som svar. " De verkar riktigt schyssta. Golden Bell verkar vara en riktigt vänlig person, Willow vet vad han gör. Amethyst verkar stark och du är inte så illa du heller. Jag har inte känt mig så hemma sen jag lämnade Steel Angels, ehm...jag ska nog logga ut nu..." muttrade Van en smula röd i ansiktet. Han tyckte att det var genant att erkänna att han faktiskt längtat efter att få spela i en grupp igen. Van hatade verkligen att vara ensam trots allt. Strax efter att han försvann ut från Second World så gjorde Cinder likadant. Den unge tamern loggade ut med en hoppfull känsla att äventyret bara skulle bli roligare härnäst.

Kapitel 5- En "Jungru" i nöd

” Du har ett uruselt sinne för namn din lilla fjant!” var det första man kunde höra om man steg in på värdshuset Glasrosen i Crystal Town. Tavernans stamkunder satt på en soffa i hörnet och pratade, eller snarare grälade högljutt. Det var en väldigt dum ide att lämna Van, Amethyst och Cinder själva. Det hade visat sig att Warriorn och Sentinelen hade väldigt väldigt svårt att hålla sams, vilket var något de inte hade märkt när de lät Van gå med bara för några dagar sedan. Han och Amethyst stod inte ut med varandra!På sekunden de hade loggat in idag så började den silverhåriga lilla pojken bråka med warriorn över vad deras team skulle heta och Cinder satt mittemellan och försökte stoppa deras gräl, vilket hade börjat bli en vana för honom. De här bråken hade pågått så fort de loggat in under en veckas tid. Men det var mer subtilt när både Golden Bell och Willow var inloggade tack och lov men om Cinder var själv med de så bröt helvetet lös.

” Du kanske är någon före detta guildledare men du bestämmer inte här! Du bestämmer inte över mig eller någon av oss!” sa Amethyst argt och Van ryckte mest på axlarna som han alltid gör. ”Det är åtminstone inte en hjärnlös brud som du själv som styr här, tack och lov. Då skulle vi vara körda så fort vi går ut i vildmarken. Såna som du ska hålla truten och slåss och göra som ni blir tillsagda.Hade du varit mer som Cinder så skulle jag gladeligen lyssna på dig men inte nu” sa han med utsträckt tunga. ”Snälla dra inte in mig i det här” gnällde Cinder förtvivlat då han kände att Amethyst stirrade på honom
mordiskt.. om blickar kunde döda skulle han ha varit mördad 5 gånger om vid det här laget.

” Men vad var det för fel på Vans förslag? ”Silver Eagles” låter väl ändå som ett bra namn på vårt team” sa Cinder försiktigt till slutmen Amethyst skakade frenetiskt på huvudet. ” Nej det är helt fel, det passar inte alls! Och dessutom det handlar inte om namnet det handlar om att den där lilla pysslingen inte kan visa mig respekt!” protesterade hon och Van såg irriterad ut. ” Det är ett bra namn så sluta vara så envis! Du hade ju inga idéer själv så sluta gnälla över mina! Och jag visar inte dig respekt för att du inte visar mig någon heller. Du kallar mig alltid för pyssling!!” sa han och Cinder suckade ljudligt. De hade bara spelat en vecka ihop hela gänget och han märkte direkt att dynamiken mellan Van och Amethyst var bottenlåg. Det hände mer än en gång att Van fick ett svärd i huvudet eller att han”råkade” missa att blocka ett monster som kom i Amethysts väg så att hon fick sig en smäll eller två för mycket som egentligen kunde förhindras. Deras bråkande hade börjat påverka resten i gruppen och både Willow och Cinder hade fått bita i det sura äpplet och dött då de var ute och grindade monster häromdagen pågrund av Amethysts och Vans kivande. Med tanke på att bägge två hade det jobbigt att levla så skulle det vara illa om Amethysts och Vans bråk fortsatte såhär. Och den här gången så fick Cinder nog av de ” Det räcker! Jag orkar inte lyssna på er längre!”sa han argt och stormade ut ur värdshuset men hörde fortfarande ljudet av skrik och till och med ljudet av en stol som flög i golvet bara minuter efter att han hade gått.

”Vad ska jag göra för att få de att samarbeta?” tänkte Cinder bedrövat då han strövade ner för den bekanta köpmans – gatan. Han var inte särskilt intresserad av att köpa något, han hade ändå knappt råd med något nytt coolt vapen eller några potions över huvudtaget. Plötsligt kände han en tunn arm som ryckte i hans väst och han vände sig omedelbart om för att se ett välbekant ansikte. ”Lizette!”utropade han förvånat. ”Hej Cinder, h.. Hur är det?” frågade hon lite blygt. Han såg att hon hade levlat upp en ganska bra bit sen de sågs sist. Lvl 40 var inte så illa alls faktiskt. Han kunde inte hjälpa att sucka när han påmindes om sitt problem med Van och Amethyst ”Det är inte så bra.. två personer i mitt Team bara bråkar och bråkar och det börjar påverka oss andra, på ett dåligt sätt” sa han nedstämt och mage flickan tänkte lite efter att ha hört detta. ” vi hade samma problem för ett tag sen men så hamnade en av oss i knipa mot en Gobling Frog och då överkom de andra sitt groll för att få oss ut ur knipan.” förklarade hon. ” Det låter som en bra ide men jag tvivlar på att det skulle fungera för just vår grupp" sa Cinder uppgivet men Lizette log hemlighetsfullt åt honom. ” Vi kan nog ordna en knipa på ett eller annat sätt”,Cinder vände sig om för att gå men då så kände han en smäll i huvudet och allt blev svart.

” Kanon ,du skrämde bort Cinder” sa Van och hans ton dröp av irritation mot Amethyst då de två kom ut från Glasrosen. ” Han är nog här någonstans, han är så pass smart att han skulle meddela oss om han loggade ut eller stack ut själv” sa Amethyst. ” Till skillnad från dig då..” mumlade Van. ” Säg om det där om du törs pyssling!” fräste Amethyst och ett gräl höll på att bryta ut igen men det avbröts tvärt av en iskall vindpust och en svartklädd skepnad syntes på himmelen sittandes på en kvast med Cinder medvetslös i sina armar. ” Van och Amethyst, jag har eran lagkamrat! Om ni vill ha honom tillbaka så måste ni komma till ” The quartz canyon” inom en timma. Hämtar ni förstärkning eller kontaktar moderatorerna så kan jag inte försäkra er om hans säkerhet” hördes en skallande kall stämma genom luften. Skepnaden glödde till och var sedan borta lika snabbt som den kom. ” Den där saken har Cinder! vi måste efter den! eller kan du ens springa med de där korta benen” skrek Amethyst frustrerat och Van såg misstänksam ut men han såg helt klart orolig ut. ” Lägg av med förolämpningarna ärthjärna, vi måste hjälpa Cinder först!” fräste Van tillbaka och på något vis så lyckades duon ta sig ut ur Crystal Town utan att deras gräl stannade upp deras tempo.

Det var känslan av frisk bergsluft som fick Cinder att vakna till och han tittade sig yrvaket omkring. ” V..var är jag?” sa han förvirrat och upptäckte att han var bunden mot ett stenblock. En huvklädd person stod framför honom och han skymtade välbekant ljusblått hår därunder. ” Lizette? Vad håller du på med?” frågade Cinder med en ton av irritation men även oro. Vad tusan höll hon på med? Han hörde ett fnitter under huvan. ” Jag skapar en knipa såklart, dina lagkamrater är på väg hit just nu för att rädda dig, antingen så bryr de sig om dig väldigt mycket, eller är bara ovanligt korkade att springa efter mig såhär..” fnittrade hon. Cinder suckade bara. ” Jag tror att det är lite av varje faktiskt...” medgav han uppgivet. ” Spela bara med nu, låtsas vara medvetslös och vänta på att de besegrar monstren jag”summonar mot de” sa Lizette glatt och Cinder såg skeptisk ut men nickade bara. Han hade ju inte så mycket att säga till om då det var han som var bunden här. 15 minuter senare hörde han högljudda röster komma in i ravinen. ”Åh det är showtime, stäng ögonen Cinder de får inte se att du är okej!” viskade Lizette och hoppade på sin kvast som långsamt flöt bort till mitten av ravinen.

” Så ni kom ändå” skallade hennes röst hånfullt genom klipporna. Cinder misstänkte att hon använde någon item för att förvränga sin röst, eller förstärka den.. ” Vi är här ditt kräk var är Cinder!?” ropade Amethyst och Cinder kunde höra hur Lizette skrockade elakt. Hon var en väldigt duktig skådis. ” Eran vän är här, men tyvärr så kommer ni aldrig lyckas rädda honom!” sa hon och skrattade elakt igen där bakom huvan dp hon gestikulerade mot stenblocket där han satt bunden. ”Vilken dålig film tog du den här scenen från?” tänkte Cinder trött men fortsatte att spela medvetslös. ” Ni kommer ångra att ni kom hit! Möt mina monster!” utropade Lizette och Cinder hörde hur hon laddade upp en spell. Stora Ice golems omringade Van och Amethyst på direkten. ” Ice golems? Hah det är en barnlek! Det kanske du skulle gilla, pyssling!” sa Amethyst med ett flin och istället för att bråka emot så flinade Van lika brett. ” Det här är knappt uppvärmning! Du kan få hälften” svarade han ”Tystnad! Ni kommer aldrig ut ur det här oskadda!” röt Lizette och de 10 golems hon summonat omringade duon. Men som sagt, det var en barnlek för de. Förvånansvärt nog så var Amethyst och Van var helt i synk, det enorma bredsvärdet slog ner golem efter golem och så fort de riktade ett slag mot warriorn så blockerade Van de eller riktade deras attack åt ett helt annat håll. Cinder kunde inte hjälpa att öppna ena ögat och blev förvånad över deras fina samarbete han såg. De var verkligen som ett svärd och en sköld, och de bråkade inte heller..de hade bara fokus på att besegra monstren och rädda Cinder.Efter bara fem minuter så var alla golems dödade och de två spelarna stirrade utmanande på varandra med alal krossade isskärvor runt sig.

” Du kunde varit lite snabbare med att döda den där tredje golemen, fick onödigt många slag för att du är så seg” klagade Van och Amethyst stirrade mordiskt på honom. ” Gör det bättre själv pyssling!” fräste hon tillbaka. Det var bara en tidsfråga innan de skulle börja gräla igen ” Nej nej nej inte nu! Ni samarbetade ju så bra!” tänkte Cinder förtvivlat och hoppades verkligen att Lizette skulle knyta loss honom när "striden" var över. Plötsligt så hörde han ett ryt och öppnade ögonen genast. Vid mynningen av ravinen så stod det en enorm minotaur. Dess kropp var muskulös och dess tjurhuvud var täckt av tjock och lurvig svart päls och ögonen glödde röda med en stor yxa i sin hand. Och Lizette i den andra! Nu spelade inte planen någon roll, han måste varna Van och Amethyst.

” VAN, AMETHYST! AKTA ER! MINOTAUR!!” vrålade Cinder från klippavsatsen där han var bunden och de vände på huvudet mot honom direkt. ” Cinder du är okej!” ropade Van. ”Strunt i mig! Jag klarar mig! Men snälla rädda Lizette!” ropade Cinder som höll på att förgås av oro däruppe. Minotauren hade inte dödat henne än tack och lov men det var bara en tidsfråga. Amethyst synade Minotaurens level och frös till” Jävlar den är lvl 56! Jag är bara lvl 49, hörrdu pysslingen det här kanske tar lite tid... gå och knyt upp cinder” sa Amethyst och höjde sitt svärd men Van skakade envist på huvudet. ” Är du galen eller? Du går och knyter upp honom jag tar hand om Minotauren! Den där yxan klarar inte du själv” Minotauren klev närmare och närmare duon. ” Jag bryr mig inte om vem som räddar mig eller inte! Ta hand om monstret först! Tillsammans!” skrek Cinder och då flinade Van och Amethyst till samtidigt. Duon tystnade och såg upp mot klippan. Cinder hade rätt. ” Okej då, om du säger det så, kom igen Amethyst vi har en minotaur att döda” sa Van kaxigt med en svordom från Amethysts sida då de stormade emot den stora besten och striden började.

Kapitel 6- Ett svärd och en sköld

Ljudet av stål som mötte stål ljöd genom hela ravinen då Minotaurens enorma yxa stötte emot Amethysts svärd. Cinder tittade andlöst på striden från första parkett fastbunden där vid sin klippavsats. Minotauren var ett väldigt starkt monster, det blockerade Amethyst gång på gång under hennes utfall. Hon skulle ha varit död vid det här laget om den inte hade dess andra hand upptagen med att hålla i Lizette och Van som skickligt ledde undan dess händer och fötter så att Amethyst fritt kunde slåss. Hon kunde inte använda Berserk heller då Lizette fortfarande var monstrets gisslan även fast hon hade svimmat, annars skulle hon ha loggat ut vid det här laget.

”Jag kan inte bara sitta här!”tänkte Cinder frustrerat och började slingra sig för att försöka komma loss från repen. Samtidigt som han gjorde det så pågick ju striden mot minotauren för fullt nere i ravinen. ” Det här funkar inte! Vi har knappt lyckats reducera dess HP, vi kan inte attackera den ordentligt förrän han släpper tjejen, Jag kommer dra på mig hans uppmärksamhet och när jag gör det så måste du få den att släppa flickan!”kommenderade Van, trots sitt unga utseende så lät han säker och auktoritär likt den ledaren han en gång var så Amethyst bråkade inte emot. Det kanske var bra att han gav kommandon ibland.. Van rörde sig mot minotaurens front och aktiverade sen en skill. ” Provoke- riktar alla motståndarens attacker mot enbart användaren” och det funkade då Minotauren riktade slag och hugg enbart mot Van som med van hand antingen slog undan de eller blockade och Amethyst fick fritt spelrum då minotaurens baksida var fullständigt öppen. ”Jag börjar fatta varför Sentinels är så användbara, jag skulle aldrig kunna slå till utan att få all aggro” tänkte hon. ” Frenzy Blade!” röt hon och högg med ett skinande svärd mot Minotaurens hand så hårt att det blev ett djupt jack i dess rygg. Med ett vrål så släppte monstret Lizette som föll mot marken med en högljudd duns ,men hon verkade vara oskadd. Dock så gjorde den smällen inte mycket verkan på dess HP och den var istället fullkomligt rasande och tänkte måtta ett slag mot Amethyst men Van tänkte inte tillåta det. ”Redirect!” ropade han och när han aktiverade denna skill så riktades slaget mot motsatt håll och hamnade rätt in i en klippa och lite HP droppade från minotauren då den slog rätt in i bergväggen vilket inte förbättrade dess humör då den riktade ett hugg direkt mot Van som förberdde sig på det värsta med en skyddande ställning. Men smällen kom aldrig, hur? Kanske för att Amethyst stod i en skyddande ställning framför honom med svärdet som blockerade Yxan med en väldig kraft. ”Tack” mumlade pojken lågt innan han smet under monstrets ben och slog till så att monstret tappade balansen. Ibland har det sina fördelar att vara liten trots allt. Det kanske inte var så förnedrande när Amethyst kallade honom pyssling ” Ni har honom nu! Lite till bara!” hejade Cinder som lyckats få loss ena ärmen från repen som frenetiskt sträckte sig efter sin dolk.

”Minotaur Chief- HP 450/1000” stod det på skärmen ovanför den. De var mer en halvägs klara nu. Amethyst slängde en Health Potion till Van. ” Kan du fortsätta?” ropade hon och Van ryckte på axlarna. ” Jag kan, du då?” och Amethyst log lite. ” Jag mår fin fint” och Van log lite ondskefullt nu. ” Bra då avslutar vi det här” sa han med ett flin och Amethyst förstod vad han menade. Det var dags för Berserk. Kvickt så plockade hon upp en Amanitasvamp ur deras inventory och svalde den för att gå in i sitt ”Berserk läge” igen medan Van ställde sig bredbent och såg utmanande på minotauren, det kanske såg lite löjligt ut med tanke på den enorma storleksskillnaden men det var inte löjligt alls då Van aktiverade två skills på raken.

” Provoke aktiverat” flimrande den lilla skärmen och Minotauren riktade sig än en gång mot Van och måttade ett kraftfullt hugg mot pojken som direkt ropade. ” Steelguard!” och han glödde till i ljusblått och ett klingande ljud hördes då han tog emot smällen men hade knappt tagit någon skada alls pågrund av att han använde sin bästa försvarsskill. ” Nu Amethyst!” skrek Van nu när han hade minotaurens fulla uppmärksamhet, och från ovan så kommer Amethyst med sina blodröda ögon med svärdet i högsta hugg. ” Judgement!” skrek hon och högg Minotauren rätt i nacken. Dess svaga punkt, ”Minotaur defeated” stod det på skärmen då det enorma monstret föll i backen med en kraftig duns såpass att det skakade i marken. Amethyst och Van bara stod där och flämtade trött tills de tillslut utropade ” VI GJORDE DET!” och kramade om varandra, eller snarare Van blev upplyft av Amethyst som fortfarande var i Berserk. Hade hon kramat någon annan skulle den nog ha dött redan pågrund av det. Men efter några sekunder så fattade de vad de höll på med och slutade direkt och log lite generat och sen så betedde de sig som vanligt. Van harklade sig. ” Du gjorde ett bra jobb där.. du är bra på att hantera Berserk. Du är bra på att spela överhuvudtaget” sa han lågmält och Amethyst vände bort huvudet och mumlade ” Hade du inte blockat den som du gjort skulle jag aldrig klarat det... du ska ha looten” sa hon men pojken skakade frenetiskt på huvudet. ” Nej du ska ha looten du förtjänar den! Ta den bara din korkskalle!” skrek han och de började gräla igen, men efter 5 minuter så lugnade de ner sig. ” Okej vi delar på looten” sa Van uppgivet och trött. Han orkade verkligen inte bråka mer med Amethyst och den violetta flickan instämmde med en nickning, de lootade minotauren bara för att upptäcka att inget var där. ” Men var fan är våran loot!?” sa Amethyst frustrerat och de hörde ett skratt bakom de där Cinder stod och log åt de men yxa i handen och två horn i den andra. ” Är det här looten ni bråkar om? Ni kan få den om ni lovar att vara snälla mot varandra” sa han milt och Van och Amethyst försökte förstå hur han hade lootat den före de. Det visade sig att han hade kommit åt sin dolk däruppe,skurit loss sig och sen långsamt men säkert klättrat ner för klippan medan de slogs och när faran var över och de grälade om looten så hade Cinder smugit dit och tagit det som fanns medan de var upptagna av annat. Van skrattade till, ett skratt som lät oerhört gulligt med hans ljusa röst, det var ett äkta skratt. ” du fick oss rejält Cinder, låt mig gissa.. det var du som lurade hit oss från första början?” och Cinder nickade lite skamset. ” Ja... men det gick inte riktigt som planerat med minotauren och allt.. förlåt...” och Amethyst dunkade han i ryggen. ” Du be inte om ursäkt! Pysslingen var inte så dum att spela med trots allt, och vi kan sälja yxan för en fet summa guld” sa hon glatt och Van flinade åt henne med ett busigt leende. ” Du var inte så pjåkig du heller, ärthjärna. Men vi är väl överens om att om Cinder gör det här igen så behandlar vi honom likt vi gjorde med minotauren.. men tio gånger värre” och Amethyst skrattade instämmande och de tre började vandra tillbaka till Crystal Town mycket mer sams än vad de varit tidigare.

” Var har ni varit någonstans!? Vi väntade jättelänge!” sa Willow upprört och de tre spelarna såg lite skamsna ut då han hade skällt på de i en halvtimma om hur viktigt det är att meddela var någonstans man är och att komma i tidnär man ska spela med andra. ” Det är en lång historia Willow” sa Cinder lite ursäktande med en sneglande blick åt Amethyst och Van lite längre bak som gjorde något som liknande en Bro-fist.”helt otroligt.. de är i samma rum och de bråkar inte, inga skrik, inga stolar som flyger ut genom fönstret.. inga vakter som kastar ut oss härifrån..har du något med det här att göra Cinder?” viskade Golden Bell till sin lillebror. ” De behövde bara motiveras lite till att slåss tillsammans, och lite hjälp från en enorm minotaur kunde ju inte skada... men jag kan inte hjälpa att känna att jag har glömt något” sa Cinder bekymrat.

Någonstans i Quartz ravine så ropar en förvirrad Lizette. ”Hallå? Är det någon kvar?”

Kapitel 7- Intervjun

"Kära Cinder, du är härmed inbjuden till en obligatorisk officiell intervju angående Second Worlds par-turnering som sedan kommer att läggas ut på Second Worlds hemsida. Erat lag svarade inte på några intervjuer tidigare så det krävs att ni gör det nu officiellt. Intervjun kommer att hållas i Crystal Town på Fredag klockan 13.00 och vi hoppas att ni kommer vara där i tid.
Med vänliga hälsningar: Muria från Second Worlds turneringskommité"

Kim läste om mejlet gång på gång men det kunde inte riktigt dämpa hans nervositet. Det var ganska uppenbart att han var dålig med reportrar med tanke på hur han och Willow hade kämpat för att undvika alla slags intervjuer för att Cinder blev nervös så fort en mikrofon riktades i hans ansikte, och en nervös Cinder kan oftast betyda att han byter ”humör” och förmodligen angriper reportern istället. Det här mejlet var mera av en order än en inbjudan och han visste att han inte hade något val i frågan. Han hade redan pratat med Willow om det och han försäkrade att de som skötte det hela var proffs, de skulle inte nämna några onödiga eller för privata frågor som skulle stressa honom. Troligtvis, det var nog bara en sån där liten intervju som bara var en formallitet. de hade ju faktiskt vunnit Second Worlds första parturnering och de ville nog ha en ordentlig intervju med segrarna för framtida publicitet. Kim läste mejlet en sista gång, rensade lite så hans rum såg snyggt ut och sen så loggade han in i Second World.

”Du är tidig” sa Willow vänligt då han och Cinder stod på den högsta våningen i glastornet i Crystal Town, ingen hade blivit tillåten upp dit förut då det alltid var stängt för spelare.Utsikten därifrån var storslagen och Cinder tittade nyfiket ut genom glaset. ” Titta de ser ut som myrordär på gatan!” sa han och tittade ner på alla spelarna som gick därnere på gatan. Willow skrattade till åt sin kompanjons oväntade energi då en person i en kavaj knackade de på axeln. Att det fanns tjänstemän även inne i second world det kändes udda, men det var ju förståeligt. ” Cinder och Willow följ mig är ni snälla” sa han och ledde de in till rummet bredvid. Det var tre stolar placerade där, förmodligen för den som skulle intervjua och så Cinder och Willow såklart. Killarna satte sig ner och väntade spänt. Plötsligt så flög glasdörren upp en orangehårig kvinna med en enkel svart klänning med Second Worlds logga dyker upp. ” Åh vad bra ni är här! Vi startar intervjun alldeles strax! Mitt namn är Muria och det är jag som håller i hela intervjun idag. Välkommna hit!"sa hon piggt och Willow och Cinder nickade åt henne. Hon synade de från topp till tå. ” Men jistanes, ni ser så ruggiga ut, smuts är inte naturligt smink oavsett hur många som säger det” sa hon med en ton av avsmak. ” Vänta ni behöver inte g...” började Willow men det var försent. Muria klappade i händerna och hennes assistenter stormade in i rummet och Cinder kände hur han motvilligt pressades ner i stolen och såg att de tog fram en av hans mest hatade fiender. En hårborste.

” Nej låt bli mitt hår!” klagade han men det var till ingen nytta då de med en vilja av stål tog sig igenom pojkens tovor. Med en flämtning så reste han sig upp och såg sig i spegeln, håret hade fått en naturlig morgonruffskänsla och det såg ut att brännas bara om man rörde vid det. Såpass rött var det ” Så nu ser du ren och stilig ut”sa Muria nöjt. Cinder sneglade mot Willow som också såg rentvättad ut. Hade han till och med fått lite smink på sig? Cinder tänkte inte såra shamanens manlighet genom att fråga så han höll tyst. ” Så nu kan vi starta ,oroa er inte, det kommer max vara tio minuter långt, kameran sätter igång om en minut så se till att ni är redo” sa hon och de nickade svagt. De hade någon slags fladdermusliknande kamera som flög runt i olika vinklar runt omkring de. Lamporna satte igång runt omkring de och Cinder kände pressen stiga då han hörde hur kameran började surra runt omkring de. ” Hejsan Second World Fans, Muria här med en exklusiv intervju med vinnarna av Second Worlds första årliga par-turnering, som ni vet så går turneringen ut på att en caster och en icke-caster klass parar ihop sig i korta dueller mot andra lag. Det har varit en turnering fylld av intressanta kombinationer, taktiker och draman och framför mig nu så sitter som sagt årets vinnare, Willow och Cinder, så grabbar.. skulle ni vilja berätta vilken klass ni kör?” sa Muria och Willow log vänligt åt henne. ” Jag spelar en Shaman och min partner Cinder spelar en Tamer”berättade han och Cinder nickade blygt. Det var tur att Willow tog över konversationen lite för Cinder var lite för nervös för att prata. ” Ah en Tamer ja, det var nog en av klasserna alla minst trodde skulle komma någonvart i tävlingen. Du vet med "inga pets!" regeln men vi hade visst fel” sa hon och plötsligt rullade det ner en skärm bakom de som visade ett klipp från finalen med Cinder som stod där med sina brännande bärnstensögon med en morrande Dust bakom sig. Det var en imponerande men skrämmande scen. När klippet var färdigt så tog Muria till orda igen ” I såna här evenemang så är information nyckeln i allt, så hur lyckades ni hålla Cinders klass hemlig så länge? Det var verkligen ingen som visste att han var en tamer. Du däremot Willow var väldigt lätt att känna igen som en shaman” frågade Muria och Willow svarade igen. ”Pågrund av Cinders skicklighet med sin dolk så tog alal för givet att han var thief eller assasin klass, vi har även det faktum att hans pet är en Phantom Wolf som vi alltid hade osynligt när vi gjorde ärenden i crystal town och såklart tack vare alla lokalspelarna i Crystal Town som har stöttat oss ända fram till finalen. Tack för supporten”sa han med sitt varmaste leende rätt in i kameran och Cinder kände att det var många kvinnohjärtan som skulle smälta då de såg detta klipp. Han såg att Muria själv fnittrade lite. ” Priset i turneringen var ju två rare-items beroende på vilken klass som vann, använder ni priserna ni fått eller har ni sålt de?” frågade hon. Med tanke på hur schabbiga grabbarna såg ut så syntes det att de inte hade pengar och Willows ”wind-elemental-feather” satt stadigt inknutet i det blonda håret. Cinder kunde inte hjälpa att skratta till. ” Hade vi sålt Willows elemental Feather så skulle vi vara tvungna att hugga av hans huvud på köpet”sa han med ett lågmält skratt men Muria hade hört honom.. han hade sagt det högt... typiskt också. Men Second World reportern log vänligt åt honom.

” Du Cinder, du är ganska annorlunda här om man jämför med hur du har slagits på arenan. Något speciellt knep du har för att komma in i rätt läge? ” och Cinder frös till då han hörde frågan som han gärna ville undvika. Han vet fortfarande inte hur han ska stoppa den där mordlusten att komma och gå som den vill. Han måste kringgå frågan på något vis. Cinder såg lite fundersam ut och gav sen ett charmigt leende. ” Jag är bara väldigt tävlingsinriktad, sätt mig i en duell,tävling, match etc, ja då blir jag nästan en annan person” sa han lättsamt i ett försök att maskera sin oro. Willow lade en diskret hand på hans axel i ett försök att säga. ” Det här går fint fortsätt så, snygg räddning”. Muria nickade och tittade igenom sitt frågekort. Hon frågade de kortfattat om varför de valde sina klasser, varför de helst spelade i Crystal Town och så lite diskussioner om deras motståndare i turneringen och stämningen var lättsam då Cinder hade börjat slappna då han kunde skämta spontant med Muria och allt flöt på lugnt och stadigt. Intervjun började faktiskt bli ganska trevlig

”Nu ska vi börja avrunda det här så jag har en sista fråga, enligt mina källor så är ni killar fortfarande inte i ett team eller en guild, ni två är ju skickliga spelare så jag är faktiskt förvånad att ni inte har fått förfrågningar” sa hon. ” Faktiskt så har vi ett team Muria, vi slog oss ihop med turneringens andrapristagare Amethyst och Golden Bell och har också fått ett tillskott av en annan spelare för någon vecka sedan. Vi har bara inte bildat teamet officielt än.” förklarade Willow och fick en förstående nick av henne. ”Men det var ju intressant att höra. Amethyst och Golden Bell säger ni? Ni är verkligen en liten skattkammare om ni fyra bildar ett team, jag hoppas att erat äventyr tillsammans förblir lyckosamt och att ni kanske bestämmer er att delta i fler event som dyker upp i Second World. Nu så ska jag inte uppehålla er längre, jag hoppas vi ses igen någon dag” sa Muria och kameran slutade surra. Hon skakade hand med Willow och fortsatte sedan med Cinder ” Bra jobbat bägge två, jag märkte knappt att ni var nervösa, intervjun kommer ligga uppe imorgon kväll om vi har tur. Kolla på kategorin ”Turneringar & tävlingsevent” på hemsidan så kommer ni snart att hitta den” sa hon, sa sen farväl och gick ut genom dörren. Killarna flinade lite dumt åt varandra och pustade sen ut. ” Jag är glad att det är över” sa Cinder lättat och fick en instämmande blick av Willow. ” Jag vill aldrig bli berömd... kameror är otäcka”klagade Cinder och Willow skrattade. ” Säger den som kameran älskar, du skötte dig jättebra Cinder. Det var inte så farligt som du trodde eller hur?” sa han berömmande och Cinder såg belåtet ut genom tornfönstret och ville se mera av utsikten innan de var tvungna att gå ner igen.

Kvällen därpå, de satt på glasrosen som vanligt och Golden Bell, Amethyst och Van hade alla tre ett ganska stolt utryck i ansiktet. De hade sett intervjun det första de gjorde när den släpptes på nätet. ” Skål för våra egna små stjärnor” skålade Golden Bell och de reste alla ett glas innan de drack, okej Cinder, Van och Amethyst drack läsk men det kändes ändå trevligt. ” Men vi har fortfarande inget namn” påpekade Van med en ganska sur ton, han var nog mer tjurig över att han var tvungen att dricka läsk än det faktum att deras team fortfarande var namnlöst. Cinder tänkte mest tillbaka på vad Muria hade sagt under gårdagens intervju. Ordet ”skattkammare” hade av någon anledning etsat in sig i hans minne och han översatte det snabbt i huvudet. ” Treasure Trove...”mumlande han. ” Vad sa du?” frågade Amethyst. ” Treasure Trove, sa jag..”upprepade Cinder lågmält ” Jag gillar det namnet, det ligger bra på tungan” sa Golden Bell förtjust. ” Skattkammare, treasure trove.. tänkte du på vad Muria sa igår Cinder?.. det är ett bra namn tycker jag också” instämde Willow nöjt. Van sörplade ljudligt i sitt läskglas men såg upp med glänsade ögon. ” Så ska ett namn låta tycker jag! Bra ide Cinder!” sa han glatt men Cinder skakade på huvudet. ” det var inte ett förslag! tanken bara dök upå” sa han tvärt men de andra skrattade bara.” Varför ska vi inte ta det? Det är ju en bra ide, vilka tycker vi ska ta Treasure trove som lagnamn?” frågade Willow och alla förutom Cinder reste upp handen. Tills Amethyst till slut tröttnade och drog upp Cinders hand också. ” då är det bestämt, från och med nu så är vi Treasure Trove, låt oss skåla för alla kommande äventyr!” sa Willow och reste sitt glas igen och de andra skålade. Till och med Cinder skålade, som fortfarande var förvånad över att de hade blivit så förtjusta i namnet. Men så fort han tog en klunk ur sitt glas så kände han sig snurrig. En välbekant snurrighet ”Hördu det där var mitt glas!” protesterade Van när han märkte hur Cinder vacklade till, men tystnade direkt men han var redan avslöjad ” Vi har ju sagt att du inte får dricka alkohol Van!”skällde både Amethyst och Willow medan Golden Bell försökte skaka liv i en väldigt snurrig Cinder.Det var så här historien om Treasure Trove började, under kvällen i den lilla tavernan med ett rörigt team fullt av oslipade diamanter.

Kapitel 8-Mirage

”Ibland förstår jag mig inte på det här spelet! Ibland är det dag ibland är det natt när det är mitt på dagen i den verkliga världen”klagade Amethyst då medlemmarna i Treasure Trove vandrade över de stora gräsbeklädda kullarna i skymningsljuset. ” Vi får skylla oss själva som grindade monster utan att ta med oss en warp crystal till Crystal Town. Jag tror att vi alla är överens om att vi inte ska logga ut mitt i vildmarken utan skydd, så det är bara att fortsätta gå” sa Cinder. ”Säger den som rider på en varg när vi andra måste gå som vanliga människor” sa Van giftigt. ”Jag erbjöd ju dig att rida på Dust pågrund av dina korta ben men du tackade ju nej” sa Cinder milt och Van höll tyst med en sur min hängande i ansiktet. Om Cinder ville så skulle han och Dust vara tillbaka i Crystal Town redan men med tanke på att han är i grund och botten väluppfostrad så red han sitt pets rygg i en lugn takt samtidigt som de andra fortsatte gå över kullarna. Då och då så hade”Bandit Badgers”, humanoida grävlingsbanditer som fanns härute bland kullarna attackerat gänget men de hade snabbt och organiserat tagit ner varje Badger som kom i deras väg. Deras strategi var uppbyggd med att Amethyst drog på sig deras uppmärksamhet och fokuserade på att ge så mycket skada som möjligt medan Van växlade mellan att blocka attacker som riktades antingen mot Amethyst eller Golden Bell. Willow dundrade på med sitt-Fire totem och Golden Bell debuffade grävlingarna så pass att varken försvar eller försvar mot magi var bra nog att skydda sig mot den dubbla offensiven från Amethyst och Willow. Cinder hade den tråkigaste uppgiften av de och det var att täcka Willow. Han fick bara stå där och buffa och kommendera Dust och fick inte göra något alls eftersom Shamanen med lätthet tog hand om sig själv de flesta gångerna.

”De här kullarna har aldrig något slut! Och det börjar bli mörkt..” klagade Golden Bell den här gången och Cinder hoppade direkt av Dusts rygg och pekade på vargen som fattade vinken direkt och lade sig ner då Cinder gestikulerade att hon skulle klättra upp. ” Nej det 'är okej Cinder, jag är inte så hjälplös att jag behöver rida på Dust! Du borde fortsätta rida, du som alltid haft så känsliga fötter..” sa hon och Cinder blev röd i ansiktet. ” Unsummon, vi ses senare Dust” sa han och klappade vargen innan den sken till och försvann. Han skulle minsann gå som de andra om det betydde att bell skulle dra flera sådana historier. De andra bara ryckte på axlarna och de fortsatte vandra. Plötsligt så sken något till ca 2 kullar bort och skrik och monstervrål kunde höras. ” vad var det där? ” sa Golden Bell förskräckt. "Vi går och ser efter" svarade Cinder och de skyndade sig bort dit allt ljus och skrik kom från.

Det var svårt att se ordentligt i kvällsmörkret men de kunde skymta en skepnad omsluten av skimrande barriär som desperat försökte springa ifrån en grupp på 5 stycken ”bandit badgers” som slog outtrötligt mot barriären men kom inte åt spelaren inuti, men personen ramlade och barriären försvann direkt, och nu var han eller hon alldeles försvarslös mot monstren som kastade sig över denne. ” En light shield spell, det måste vara en Priest, jag kan inte se några andra med den, vad gör stackaren själv härute? Kom igen!” sa Willow och teamet sprang mot gruppen av bandit badgers direkt. Medan de andra slogs så sprang Cinder till Priesten och hjälpte den upp och han såg direkt att det var en kortväxt väldigt söt kvinna förmodligen någonstans mellan trettio och fyrtio år. Hon hade kort, lockigt, rosabrunt hår som hölls på plats av ett vitt diadem och hade ett par stora örhängen som matchade.” Oroa dig inte vi har allt under kontroll, är du okej?” frågade han oroligt och hon nickade. ” Tack så mycket ,.. men ska du inte hjälpa dina kamrater?” men Cinder ryckte lätt på axlarna åt hennes fråga och skakade på huvudet. ” Neh jag är bara ivägen” sa han kort och pekade på alla Badger Bandits som flög åt höger och vänster då Amethyst tycktes ha väldigt roligt då hon slog de åt alla håll och kanter med sitt svärd likt en golfklubba. Det var bara en tidsfråga innan hon skulle börja skrika ”FORE!” också. Priesten såg häpet på teamets framfart men neg sedan elegant åt Cinder och sträckte sedan fram handen åt honom. ” Jag är Mirage” sa hon vänligt och Cinder skakade hennes hand. ” Trevligt att träffas jag är Cinder”. Alla badgers var fullständigt utrotade nu och resten av teamet kom springandes till de.

” Men gud ditt mana är ju helt uttömt! Snälla ta en mana potion jag har många!” sa Golden bell och räckte Mirage en flaska med blå vätska. Hon neg igen och svalde innehållet och hennes mana nivå steg till en stadig nivå igen. ” tack så mycket för hjälpen allesammans, jag har redan introducerat mig för den unge mannen med piskan men jag kan lika gärna säga det igen. Jag kallas Mirage och är en priest klass, vilka är ni?” frågade hon i en trevlig samtalston. ” Trevligt att träffas Mirage, jag heter Willow, en shaman Black Priesten bakom mig är Golden Bell, flickan med bredsvärdet är Amethyst. En warrior, och ”pojken” åt höger är Van, våran Sentinel” sa Willow då han introducerade hela teamet som alla hälsade vänligt till Mirage. Hon hade en väldigt välkomnande aura omkring sig så man kunde inte hjälpa att vara annat än trevlig mot henne. ”Vad gör en priest härute på egen hand? Det är väl det sista man bör spela själv ute i vildmarken” frågade Van nyfiket och han måste ha sett ganska gullig ut då Mirage hjärtligt kramade om pojken och klappade han på huvudet. Cinder kunde skymta en stark min av irritation i Vans ansikte men det såg inte Mirage. ”Jo... jag bråkade med min make som jag spelar med, och vi kom överens om att gå skilda vägar från varandra. Tyvärr så gjorde vi det ute i vildmarken och jag vet inte hur jag tar mig till närmsta stad” förklarade hon med en lätt rodnad i ansiktet och fick en blick av medlidande av hela gruppen. ”Vi är på väg till Crystal Town just nu, vi kan eskortera dig dit om du vill” erbjöd Cinder och Mirage nickade tacksamt åt de allihop. ” Tack så mycket jag uppskattar omtanken” sa hon snällt och de började vandra igen nu med lite extra sällskap.

Det blev en väldigt skön stämning så fort Mirage gick med. Ingen klagade över att det var långt, ingen bråkade heller. Mirage småpratade med Willow medan Van drog ett skämt som ingen förutom Amethyst verkade förstå och Bell och Cinder diskuterade vad de skulle äta till middag när de väl hade loggat ut. Det var fridfullt. Tills de blev anfallna av badgers igen men den här gången gick det mycket snabbare att oskadligöra de tack vare Mirages healing och buffs. Det syntes att hon var en bra och van spelare då hon fokuserade sin healing främst på Amethyst och Van på fronten och hon var snabb och metodisk med vem som fick sin buff först. Cinder hade satts på uppdraget att täcka Mirage men det var till och med tråkigare än att skydda Willow. Bandit Badgers var tråkiga att slåss mot, de anföll alltid i samma slags mönster, inga bra loots och inte mycket EXP heller. Och de angrep alltid i grupp. Men det var inget att klaga över så länge de kom fram till Crystal Town men Cinder kände hur hans mage kurrade. Han var hungrig och det märkte Mirage då hon gick längre bak i ledet till Cinder och rotade i sin väska. ” Jag har kvar lite rester från tidigare, här får du vännen” sa hon och räckte honom ett par kakor fyllda med små chokladbitar. Cinder stirrade storögt på kakorna med glittrande ögon och mumsade i sig de ögonblickligen som den gottegris han var. ”tack” sa han nu på mycket bättre humör och Mirage bara log vänligt. Plötsligt så hördes en svordom och de såg att Amethyst hade ramlat på en trädgren som låg där dolt i mörkret. ” Är du okej” frågade Golden Bell. ” Ja jag är okej men jag skrapade knäet, det svider!” gnällde Amethyst och direkt så sprang Mirage fram. ”Stackare, det här gör nog susen, sitt still” sa hon och utförde en ”minor healing” spell på Amethysts knä och det blodiga knäet var som gott som nytt. Amethyst såg storögt på henne men log sen tacksamt åt den snälla Prästinnan och de fortsatte gå. Kullarna började äntligen få ett slut. Plötsligt så stannade Mirage till då hon hade kommit på en sak. ”Vänta lite unge Van, jag har en sak åt dig, det är en ring som ökar defense, jag lootade den innan jag skiljdes åt från min make men jag har ingen användning av den och jag har inget behov av att sälja den heller” sa hon och räckte den silvergrå pojken en enkel silverring med en safir inbäddad i metallen. Nu var det Vans tur att göra stora ögon. ”T...tack så mycket” stammade han förvånat innan sötheten gjorde att han blev kramad av både Mirage och Golden bell. Nu började Treasure Trove äntligen närma sig Crystal Town då de äntligen kom bort från kullarna.

” Du Mirage, hur var ditt team?” frågade Cinder henne nyfiket. ”Ah nej det var bara jag och min man. Han var en tamer, precis som du. vanligtvis så spelar vi i Ebony City men vi gav oss ut över kontinenten för att leta efter ett legendariskt beast-type monster vid namn ”Fur drake” en pälsklädd drake som han så gärna ville tämja” förklarade Mirage. ”Mirage kan jag fråga dig en sak? ” ropade Golden Bell precis efter det och den rosaklädda priesten sprang över till flickan och de pratade lågmält över någonting som bara angick kvinnor. Cinder ville inte lyssna på vad de sa. Crystal towns glastorn syntes vid horisonten och Cinder pustade ut. Vilken lång dag det hade varit. Men ju närmare de kom staden desto mer illa till mods kände han sig. Det betydde att Mirage skulle gå någon annanstans då hon var i säkerhet nu. Det kändes ganska sorgligt.. han hade fäst sig vid henne under timmen som gått. Och inte bara han, Cinder såg att Amethyst och Van också såg lite nedstämda ut. Tillochmed Willow såg tankfull ut. Då hade äntligen kommit fram till torget i Crystal town och Mirage neg åt medlemmarna i Treasure Trove. ” Tack så mycket för er hjälp, jag vet inte hur jag ska kunna återgälda er för eskorten, jag har inte så mycket pengar .. ” sa hon men Willow bara skakade på huvudet. ” Vi vill inte ha några pengar, det var självklart att man hjälps åt här i Second World om man är i knipa, men vi skulle vilja be dig om en tjänst dock, och jag tror alla här i teamet tänker samma sak” började han och Mirage såg frågande på de allesammans. ” Vad vill ni jag ska göra?” frågade hon försiktigt. ”Vi vill att du ska joina oss såklart. Vi behöver en priest av din kaliber och vi har nog alla fäst oss vid dig” sa Willow lite generat och direkt så kom Amethyst, Golden Bell, Van och Cinder fram till Mirage och såg bedjande på henne med stora ögon. ”Snällaaaa” sa de i kör och Mirage såg först mållös ut och sen började hon skratta hjärtligt åt de. ” Ni är för snälla mot mig allesammans, jag måste erkänna att jag skulle vilja spela i ett team för en gångs skull.. och ni verkar alla så trevliga. Jag har inget emot att gå med i Treasure Trove” sa hon varmt och ett jubel spreds bland teamets medlemmar. ” Mirage have joined your party” stod det på skärmen bara några minuter senare och Mirage skakade hand med Willow och kramade sen om resten av medlemmarna. ” Adjö för ikväll, vi ses imorgon” ropade hon då hon loggade ut och de andra kände att det var sent. Det var bäst att logga ut allihop. Det fanns ju ändå fler äventyr man kunde göra dagen efter, och dagarna som kom efter det. Nu med en ny medlem i Treasure Trove så skulle teamets framfart börja på allvar, från och med.. nu.

Kapitel 9- Hidden Quest

” Svara mig nu ordentligt snorunge! Vilken sida är ni på?! Renegade eller Steel Angels!?” nästan skrek den rödklädda warriorn åt Cinder då tamern hade blivit stoppad så fort han kom in i Crystal Town. I fem minuter så hade stackaren försökt få warriorn att lämna honom ifred och han började känna irritationen sprida sig i kroppen. Cinder är ju den sista som skulle ta till våld för att få slut på något men han började tröttna på den tjatiga spelaren som vägrade låta honom vara ifred. Dust stod troget bakom sin ägare och morrade dovt åt warriorn som backade lite. Vargen gillade inte hur den där personen skrek åt sin kära husse. Men Cinder lade diskret sin hand över Dusts päls i en gest som betydde ”vänta”. Han stirrade intensivt på warriorn som hette Raun med sina bärnstensögon. ”Lyssna nu varken jag eller mitt team har valt någon sida, vi kommer inte välja någon sida, vi bryr oss inte om vilken guild som styr centralregionen. Vi vill bara spela utan att bli störda. Kan jag få vara ifred nu? Annars kan jag inte garantera om när och var du senare kommer att lemlästas till oigenkännlighet”sa Cinder, det sista i meningen var faktiskt mordlusten som talade då ögonen brann till intensivt igen med ett ondskefullt flin, det plus Dusts morrande fick Raun att backa och springa åt andra hållet. Alla vettiga spelare på centralkontinenten hade lärt sig sen turneringen att aldrig underskatta en phantom wolf eller dess ägare när hans ögon började brinna. Cinder suckade då han på ett ögonblick lugnade ner sig och loggade ut. Det hade varit lite stressigt ett tag nu, det var prov period i skolan och det föregick en stor guild-fejd på central-kontinenten mellan guilderna Renegade och Steel Angels. båda builderna hade spridit ut sig över kontinenten och börjat ta över överallt och det märktes i de spända stämmningarna, de övertrissade priserna och de allmäna bråken som hade blivit vanliga på gatorna. Det var omöjligt för neutrala spelare att göra något i städerna utan att välja sida. Problemet var bara att det här skedd ei vartenda stad inte bara i Crystal Town, det fanns inget ställe som för tillfället bara var till för de som ville äventyra, inte vara insyltade i guild-affärer. Med en suck så gick Cinder vidare till Glasrosen för att vänta på sina kamrater då han hade loggat in lite tidig idag. För att få tiden att gå satt han och ristade in ekvationer i träbordet för att träna sina ganska blygsamma mattekunskaper, plötsligt kände han hur någon knackade honom mjukt på axeln.

”Hej Cinder du är tidig” sa Mirage med ett leende då hon satte sig ned vid bordet. ” Du ser irriterad ut är det något fel?” frågade hon bekymrat då Cinder bara skakade huvudet och pekade ut mot huvudgatan där det spatserade folk i röda klädesdräkter. ” Renegade har tagit över Crystal town och försöker vända folk till deras guild” sa Cinder surt och Mirage gav honom en förstående blick. ”Jag vet… kanske vi ska byta stad att spela i” föreslog hon. ” Nej det är ingen ide det här guildbråket kommer fortsätta tills någon har vunnit och det kommer ta lång tid, de är i Ebony city och mithril falls också inte bara här” och då båda spelarna suckade. ” Nej vet du vad vi ska inte sitta här och hänga läpp hela eftermiddagen, vad sägs om att gå och spela lite i ”Wintergreen Falls” det är ett jättebra ställe att träna på när man bara är två” sa hon glatt men hörde en protesterande skällning från Dust. ” När man är tre stycken” rättade hon sig kvickt och kliade vargen mellan öronen vilket uppskattades med ett par svansviftningar och en slickning. Cinder slappnade av lite och reste sig upp. ” Kom igen så försöker vi få tag i lite potions innan vi går” sa han och de gav sig av mot handelsgatan och General Store affären men så smidigt gick inte deras ärende som de trodde då ett par medlemmar ur Renegade, En archer, en warrior och en summoner stod där vid dörren och blockerade den.

”Nämen titta det var väl en gullig syn, en mor och hennes son spelar tillsammans.” sa de retsamt. Cinder tyckte de var lite väl oförskämda Mirage såg inte så gammal ut. Men när han sneglade mot sin lagkamrat så höjde hon bara på ena ögonbrynet. ” Jag är ledsen mina herrar men vi måste gå in för att handla så kan ni flytta på er?” frågade hon vänligt men det hade ingen effekt. ”Ledsen damen men bara Renegade medlemmar har tillåtelse att handla här nu. Ni får gärna gå in här efter att ni har joinat vår Guild” sa de kaxigt men deras Archer grabbade tag i Mirages ärm. ” det förstås.. vi kan göra ett undantag..om du går med på att umgås lite med mig på tu man hand efteråt..jag brukar inte vara så förtjust i äldre kvinnor men du duger , vad sägs? Vill du ha lite…gwuahhh!” utropade han då en lerig känga och en rakbladsvass dolk hamnade i hans ansikte då Cinder stod där med ena armen skyddande framför Mirage och den andra handen som stadigt höll fast i sin dolk då han såg hotfullt på de, det rann en svag strimma av blod från archerns hals och han hade ett stort rött märke i ansiktet där Cinder hade sparkat honom. Plötsligt så fick Cinder en liten döskallesymbol som skimrade till i rött ovanför hans huvud, PvP status... ”Grabben attackerade innanför stadsgränsen! PvP, PvP!” ropade Archerns kamrater. Cinder svalde till. PvP var en status man inte ville ha i städerna och skedde så fort man angrep en annan spelare så de förlorade HP. Det betydde ju nu att vem som helst kunde attackera honom utan att själva få PvP status innanför stadsgränsen och alla guards skulle börja jaga honom. Mirage lade hastigt en hand på hans axel igen. ” Du måste härifrån, snabbt! Jag kommer sen” sa hon med en allvarlig min och han nickade och visslade för att summona Dust och det var många förbipasserande som stod alldeles mållösa då Tamern hivade upp sig på den stora vargens rygg som sen gav sig av i en blixtrande fart. ” Stealth” kommenderade han direkt och de försvann utom synhåll innan ens några guards hunnit dit. Det var i sådana här stunder Cinder tackade sin lyckliga stjärna att han var en tamer annars skulle han nog aldrig tagit sig utanför stan i tid.

Lite senare, långt bort från Crystal Town så satt Cinder under en stor gran vid början av Wintergreen Falls. PvP statusen hade försvunnit lika snabbt osm den dök upp, kanske för att han inte fortsatt att slåss då skulle statusen förlängas.Han såg att han hade fått ett PM som flashade på skärmen och öppnade det såklart. Det var från Mirage.
”Cinder jag hoppas att du är oskadd, det tog ett tag att ta sig ifrån Crystal Town då Renegade medlemmarna hade sig en gås oplockad med dig, vilket jag själv tycker är dumheter, den där sparken var förträfflig, men jag hade ordnat det själv om du låtit mig vet du. Jag börjar närma mig Wintergreen Falls så jag skulle uppskatta om vi mötte upp innan något monster börjar attackera mig. På återseende, din vän Mirage”slutade meddelandet och Cinder log lite.

” Kom igen Dust nu går vi” sa han och Dust ställlde sig upp, ruskade på sig och viftade glatt på svansen då han väntade på att Cinder skulle hoppa upp. ” Nej nej en promenad är nyttigt för både dig och mig” sa han glatt och den stora vargen såg överlycklig ut då han började hoppa runt och inte riktigt viste vart han skulle ta vägen. ”Vad är det med hundar och promenader?” tänkte Cinder roat då de började vandra mot utkanterna av Wintergreen Falls. Mitt ibland allt det gröna så skymtade han en rosaklädd skepnad och det var ju ingen annan än Mirage. Hon såg lättad ut då hon såg att han var välbehållen. ” Tack och lov att du mår bra” sa hon lättat och Cinder skrattade lättsamt. ” Jag är här och jag mår bara bra, oroa dig inte, nu tycker jag att vi går och utforskar och grindar lite monster” och Mirage nickade instämmande då duon gav sig av djupare in i Wintergreen falls.
Området bestod mest av enorma granar och det var inga svåra monster då det mest fanns ” Pine Pillagers” på lvl 38-45 som strök runt. I grund och botten så kunde man väl säga att det var kottar som gick på två ben som var utrustade med svärd.Det enda bra med då var att de droppade fjäll som var bra att ha både för smithing och alchemy skills. Mirage och Cinder hade kommit överens om att de skulle lura iväg en kotte i taget för att undvika att få hela flocken efter sig. Mirage buffade både Dust och Cinder medan Cinder fokuserade på att buffa Dust. Vargens agility och strength slog i taget då han använde ”Pine pillagers” med lätthet som tuggleksaker. Cinder slog lite på dem också och Mirage blev förvånad hur skicklig han var med sin piska då han med skrämmande precision siktade på alla ”weak points” på kottemonstren. Cinder kanske inte hade så hög offensiv förmåga men om man lät honom attackera gång på gång och alltid bara träffa weak points så var han en farlig motståndare speciellt med ett pet som backar upp. När vägen var fri och de fortsatte gå då de hade samlat upp alla kottefjäll de kunde hitta så såg Mirage fundersamt på Cinder. ” Du borde skaffa dig en ny piska snart, en med fokus på critical hits” sade hon och Cinder höjde direkt på ögonbrynen. ”Varför?”frågade han. ” För att efter ha observerat din spelstil och din förmåga att alltid hitta och träffa Weak Points så skulle du göra så mycket mer skada om vi ökade dina chanser för critical hits” förklarade hon och Cinder blev faktiskt överraskad. Det var vanligtvis sådana här snack han hade med Willow men han visste att Mirage vet mycket väl vad hon gör så han kanske skulle överväga ett vapen byte. Piskan han hade började ändå bli i lite för dålig lvl och skick för honom. Plötsligt så stannade Dust till och vädrade i luften och morrade dovt. ” vad är det gubben? Monster?” frågade Cinder och aktiverade direkt en skill. ” Orientation-kan känna av fiendens position” stod det på skärmen. Ja han kunde känna var en fiende var men det spelar ju ingen roll om man inte vet vad det är för fiende, var det ett tuffare monster skulle det vara svårt för Cinder och Mirage att ta ner den på egen hand eftersom de bara var två, tre med Dust.

Plötsligt från ingenstans så ven någonting rödbrunt och yvigt förbi de och ryckte bort Mirages väska. ” min väska! Min inventory! Den tog alltihop! stoppa den!"utropade Mirage och Cinder sprang efter den direkt. Han såg namnet på monstret som bara var några meter ifrån honom. ” Robber red Squirrel” stod det. Cinder hade hört om de från Willow. Inte så speciella när det handlar om att slåss eller om exp men det skräckinjagande med de är att de kan stjäla hela ens inventory om man inte får fatt i de. Han måste få tillbaka Mirages inventory från den där pälsklädda banditen och det var snabbt. ” Dust!” skrek Cinder och vargen sprang efter direkt då Cinder med vana rörelser hoppade upp på vargens rygg bara i farten och så var jakten igång. ”Robber red Squirrel” var snabb det var ingen tvekan om den saken men det är svårt att komma undan vreden från en tamer och dess pets samlade styrka.

” Encouragement aktiverat- ökad agility hos ditt pet” flimrade det på skärmen då Cinder buffade Dust som tusan för att komma ikapp. Men det räckte inte, de måste få ekorren att sakta ner och då ryckte Cinder till när han fick en ide. ” Just det ja den är kanske en Beast Humanoid men den är ju ändå en beast!” utropade han och tittade kvickt igenom sin inventory. ” Var är den var är den.. ” muttrade han medan Dust fortsatte springa lika snabbt som ett höghastighets tåg. Det är nog inte många som klarar att sitta lugnt och rota i en väska under sådana hastigheter men det var inga problem för Cinder. När han var liten och var på tivoli så satt han lugnt och kollade på utsikten när han satt i berg och dal banan. Höga höjder och hög hastighet var inga problem alls för honom. Plötsligt så kände han att han hade fått tag i rätt sak. ”Hittade den! ”Blow pipe of calming beasts” den här kommer sänka den där lilla pälstjuven” sa han med ett flin då jakten pågick under de stora granarna men ”Robber Red Squirrel” var fortfarande inom räckhåll men den skulle inte vara det länge till om den började klättra upp i ett träd. ”snälla låt mig träffa” tänkte han desperat då han tog något som liknande ett blåsrör, siktade och sköt sen ut en liten pil som träffade ekorren genast med spelskärmen som glimtade ovanför. "Dart of the sleeping beasts- Engångsitem för tamers, ger beastmonster sleep status ”

" Robber red Squirrel” började direkt sakta ner nu, den sprang långsammare och långsammare tills den plötsligt somnade och föll mot marken med ett brak. Cinder hoppade av Dust, slet av väskan från ekorren och försäkrade sig om att det var Mirage’s. Appropå Mirage så kom priesten springandes emellan träden och såg orolig ut. ”fick du tag i min inventory?” frågade hon och Cinder svarade genom att slänga hennes väska i armarna på henne. ” tack så mycket! Förlåt för besväret Cinder. Gud vilken hög agility det där monstret hade, hur fick du den att somna?” frågade hon nyfiket och Cinder pekade på blåsröret i sin hand. ” Det är här en ”Blow pipe of calming beasts”och kan utrustas med giftpilar för att ge vilket beast monster som helst ”sleep status en kort stund”, tamers kan få den dagligen genom att göra vissa quests. Men effekten varar bara i 3 minuter så vi bör döda den snarast” sa han. Men innan han tänkte börja attackera så såg han att det sovande monstret hade fler väskor på sig. Inte bara den Mirage hade. Det måste ju vara inventorys från andra spelare som råkat ut för den. Dödade han monstret nu skulle de försvinna med den, så Cinder plockade på sig tre väskor till och lade de på sidan av och sen fick Dust det roligt med att tugga och slänga runt ”robber red squirrel” som vilken köttslamsa som helst. Mirage tog upp en av de stulna inventory väskorna från marken och tittade i den. ” Ska vi verkligen behålla de här? De är ju inte våra” sa hon med en ganska skyldig blick i ansiktet. Cinder funderade en liten stund. ” Om det är mycket guld eller rare items så lämnar vi in det men de mindre sakerna behåller vi, den som hittar det får det” sa han och de kom överens om att bara behålla mindre värda items. Alla väskorna innehöll ett stort förråd av health och mana potions, de skulle spara multum om de behöll de flaskorna. Lite alchemy ingredienser fanns också och de ville Cinder ge till Willow senare. Det fanns några items där i som de skulle lämna in på auktion senare för försäljning men trots Mirages samvete så behöll hon en silkesslöja hon hade hittat i den sista väskan. ” Stellar Veil- 80+ i spirit, 50 + intelligence, 10 % bättre försvar mot Undead” stod det och Cinder kunde inte bråka med den äldre kvinnan så hon behöll den och nu så satt den vita spetsslöjan tryggt fast på hennes huvud. Det fanns inte så mycket mer intressant i väskorna tills Cinder kollade i den sista väskan och upptäckte en stor dammig karta. Han öppnade den nyfiket och hans quest skärm flimrade till direkt.

” Hidden Quest startad! ” Explore Adamant Cave”, enbart questhållaren och dess team kan besöka Adamant Cave under denna quest och questen avbryts om questhållaren tar med sig någon annan än sitt team i denna dungeon eller berättar om adamant cave för någon annan spelare än quest hållarens team: reward- hemligt” stod det och Cinder kände hur han nästan skulle sprängas av nyfikenheten. En hidden quest! Hidden quests var otroligt sällsynta quests som vanligtvis inte fanns tillgängliga som man kunde hitta via vissa items eller genom att göra vissa saker under en vanlig quest och det resulterade nästan alltid i sällsynta och exotiska quest rewards, och nu hade de också fått en. Det här skulle bli väldigt roligt att berätta för de andra. Cinder kunde knappt få vänta på att få utforksa det här mystiska Adamant Cave

14-03-07